I så många år har jag funnits där för dig, för er. Jag har alltid varit en trygghet för dig, någon som du kan vila dig mot, någon som du vet alltid ställer upp.
När pappa flyttade så tog jag hand om Patrik, åtminstonde varannan helg, du visste att du alltid kunde lita på mig. Du visste att vad som än hände så ringde jag dig. Jag gjorde aldrig saker på min egen hand. jag kontaktade alltid dig först. Jag såg alltid till att du visste vad jag gjorde, hur jag gjorde och vart jag var. Du visste allt om mig, du visste nästan ALLT.
Jag har aldrig valt bort dig mamma men nu måste jag få leva mitt liv. Nu måste jag få känna mig stor nog att kunna klara mig själv och leva mitt eget liv.

Jag förstår att du måste känna dig ledsen och övergiven, men du måste förstå att det handlar inte om att jag väljer familj, det handlar om att jag startar en ny.

Rädslan har en tendens att ta över, ta över allt.

Undra varför ?

Varför kan du inte bara vara ärlig?
Vara ärlig och berätta för mig, berätta med en gång?
Istället för att jag ska gå runt och tro så mycket annat, det är så mycket lättare för mig om du är öppen.

Försök, gör ditt bästa, ge dig inte, var inte svag för dig själv.
Jag vill bara ditt bästa och det vet du, jag skulle aldrig göra dig illa och jag hoppas att du känner likadant mot mig, att du älskar mig så som jag älskar dig.

Du är det bästa som har hänt mig, det kommer du alltid att vara, jag vill bara att detta ska funka. Det är det ända jag begär.

Någon gång måste du även kunna släppa din rädlsa och fortsätta ut i det riktiga livet. Du måste bara ta dig dit och jag hoppas att du kan göra det med lite av min hjälp.


Jag älskar dig, enormt!